CASSANDRA

Uhm.. det ar svart att tanka pa just ett ogonblick i mitt liv som jag skulle kunna express, och skriva om. Jo jag kommer ihag ett ogonblick som fick mig att kanna mig otroligt ledsen. Nu nar jag satt och tankte pa vad jag kunde skriva om sa tankte jag bara efter bra ogonblick men detta ogonblick- eller handelse, ar nog ett av de gangerna da jag verkligen kommer ihag allt som hande och hur jag kande.
Jag hade varit i USA i ett halvar- alltsa fran Augusti till December. Jag akte hem under julen for att fira med familjen. Jag kommer inte riktigt ihag vilken dag det var men det maste ha varit i borjan av lovet. Jag hade da varit tillsammans med Paco sen i November typ. Eller kanske December. Men vi hade kannt varandra sen i Augusti och vi hade pretty much varit tillsammans ett litet tag nu iallafall. Han hade akt tillbaka till Mexico under julen och det var 7 timmars tidsskillnad. Jag vet inte varfor men jag sov typ daligt under den tiden sa jag vaknade den morgonen klockan 5. Och kollade min mail, jag hade fatt ett mail fran honom (vi mailade eller chattade mest for det blev sa dyrt annars). Jag laste det och det stog att han maste ringa mig for det ar viktigt sa sag till nar jag ar vaken. Han ringde mig iaf. Och usch... det va the worst! Han sa att han inte kommer komma tillbaka till USA efter julen, for att han masta operera ryggen, for han har ryggproblem efter all basket han spelat. Gud va mitt hjarta typ stannade ett ogonblick och jag hade ingen anning om vad jag skulle saga.
Vi la iallafall pa och jag lag bara i sangen och grat. Klockan var ju lixom tidigt pa morgonen. Jag somnade lite och sen vaknade jag runt klockan 8. Hela familjen hade gatt till jobbet och syrran var i skolan. Jag hade ingen anning om vad jag skulle gora nu. Jag ringde min kompis Sanna fan sa javla tidigt. Sen grat typ konstant och gick bara runt hemma och forsokte gora nagot men det gick inte. Da gick jag ut. Tog pa mig tjocka jackan for det va ju massa sno ute och gick till tunnelbanan. Jag visste inte vart jag skulle, jag kunde bara inte stanna hemma helt ensam. Jag var helt tom inom mig, kande mig helt borta. Jag ringde min syster och hon sa att jag skulle aka till hennes skola sa da gjorde jag det. Jag at med henne och sen akte jag hem igen. Fy fan va det sog! Jag hatade den dagen. Hade nog aldrig kannt mig sa tom och ensam.

Som tur var sa ringde han nagra dagar senare och sa att det blev andrade planer och att han inte skulle operera sig langre. Gud vad allt hade sett annurlunda ut om han hade stannat kvar i Mexico...

Ta vara pa den tid ni har med folket som du alskar och dom som alskar dig. Man vet aldrig nar nagot kan handa och man forlorar dom...